Efter skidresa kommer tävling.

Det är sedan gammalt, eller?

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag lovade mig själv mer tid för annat, bland annat en skidresa.
Den blev av, 6 dagar i underbara Vemdalen. Min första gång, och jag tyckte det var så bra så jag bokade fyra dagar till i år.

Lite snabbfakta om mig är ju just skidåkning, jag åkte mycket som barn och min största idol har alltid varit min pappa. Han var den som susade ner för alla svarta backar, så som ”väggen” i Hundfjället, Sälen, till och med när den dessutom var anlagd som puckelpist.
Jag minns att min mormor utlovade 500kr till mig om jag vågade åka efter. Det vågade jag aldrig.

Det är två år sedan jag åkte senast, då i stöten, det var en skit-resa. Dåligt med snö, töväder och jag pajade min rygg igen. Ja, ni som känner mig sedan innan vet att jag har minst ett gammalt diskbråck jag tampas med.

Men skam den som ger sig. Årets resa var för mig en höjdare! Underbart väder, sol och ett par minusgrader. Flera fina långa backar och inga människor eller barn i vägen.
Jag upplever helt enkelt att jag maxade min tid i backen.
Så, v.11 åker jag upp fyra dagar igen. Sedan blir det full fokus på hästarna igen.

Men tillbaka till Vemdalen v.6.
Jag och min sambo bestämde oss för att åka hem en dag tidigare, mestadels för att det skulle passa ett jobb han inte kunde missa. vilket då slår mig att jag har tillräckligt med tid att förbereda två av mina hästar för hopptävling.

Sagt och gjort så skickade jag in min anmälan till Laholmsortens Ryttarförening med Chicago E och Etincelle T. 110Cm respektive 120cm.

Mina hästar har medryttare, och dessa gör alltid ett fantastiskt jobb medan jag är iväg på semester eller andra aktiviteter. Så när jag kom hem hade jag lördagen på mig att trimma hästarna och ändå känna mig redo för tävling dagen efter.
Una och Chickan fick därför gå markarbete och skutta över små hinder på 50-60cm inför tävlingen.

Alla hinder (för Chickans del) bestod av någon form av ”tittigt” hinder. Dvs, vattenmatta, mur, plank eller grind. Det var mer eller mindre ett av de svettigaste passen jag ridit på länge.

Värt mödan?
Ja, det var det. Chickan gjorde helt klart en av sina bästa rundor dagen efter. Dubbelnolla i 110cm (hans tredje 110cm), och han är en sådan där häst där grundjobbet måste göras. Annars når jag inte ett felfritt resultat.
Att önska för framtiden: Mer krut i omhoppningen. Men det är just det här som är dagsformen, att de gånger när han känns lite loj/långsam, så behöver jag hålla mig kall och rida honom i just det långsamma tempot för att han ska hoppa så bra som möjligt. Tempot kommer på sikt.

Una då?
Ja, hon är ju raka motsatsen till Chickan. Hon är het och med otrolig power.
Min största utmaning här är att hålla mig lugn och till planen.
Jag anser att jag klarade detta, men med en liten miss i kommunikationen på slutet. I sista svängen missförstår vi varandra och hon suger tag i hinder nummer ett, bakifrån. Medan jag har fokus på ett helt annat hinder.
Så när hon väl förstår vilket hinder vi ska till är vi lite väl sent ute, så blir vägen vinglig och hon river.
Inga sura miner från min sida, utan jag tar med mig att jag inte presenterade hindret tillräckligt bra, och i tid.
Så fyra fel på ryttaren helt enkelt.

*Etincelle T (Una) Foto: Rebecca Dellborg*

Nöjd och glad med min prestation åker jag från Laholm.
Och JA det blåste som fan där nere, som det alltid gör. Men den här gången var det värt att tävla i februari!
Det ska jag komma ihåg nästa år!

Tävlingssäsongen är igång

Att sälja häst