Tävlingssäsongen är igång

Säsongen är igång på riktigt!

Mars är här och det suger i tävlingstarmen, så jag anmälde såklart till en dressyrtävling.

Ale Jennylund, en tävlingsplats jag tycker mycket om. De har sedan ett år tillbaka ett nytt fint ridhus som ger en härlig arena-känsla och är en bra miljö för hästarna att få visa upp sig i.
Fyra starter för dagen fördelat på tre klasser. Mårten och Una i LA3, Chicago debuterade MSVB1 och Dino i MSVB5.

Först ut var Una, som bjöd på det bästa ridpasset någonsin under framridningen. Där och då kände jag mig helt oslagbar!
Väl inne på banan blev hon lite spänd och jag fick henne inte helt mellan hand och skänkel.
Det som ändå är väldigt positivt efter vinterns träning är att jag inte har känslan av att sitta på en tickande bomb längre som tidigare var fallet.

63% för dagen är helt okej med tanke på att jag hade flera större missar under programmet.

Mårten var näst, hästen som jag två dagar tidigare planerade att lämna iväg på försäljning. Något jag kommer skriva om i ett eget inlägg.
Men han verkar ha känt av vibbarna för WOW vilken känsla han bjöd på!
Det resulterade i ett personbästa för oss, 72,8%, med två 9'or, på inridningen och avslutningshalten. Och de som känner till Mårten vet att han inte är en mästare på att ställa upp sig, så dessa två höga fina poäng är jag OTROLIGT stolt över. Resultatet räckte tyvärr inte hela vägen för seger, men en fin andra placering.

Med Chicago satte jag ett mål i höstas att skippa MSVC-klasserna med honom eftersom han har lite för mediokra gångarter att det programmet inte gynnar oss.
Jag satte som mål att debutera MSVB1 under våren 2023, men jag hade inte planerat att göra det så tidigt som den 5 mars. Men så blev det och så STOLT och nöjd jag är med honom!

Jag visste redan inför start att våra byten från vänster till höger inte är helt befästa, då han lätt blir ett halvt steg efter bak.
Vilket så blev i debuten. Men vi fick en 7a på första bytet, trots att jag red till fel bokstav. Och totalt så skrapade han ihop nästan 65%. Inte illa för en hoppstammad häst med ”symaskins”-trav.

Sist ut för dagen var Dino, som kändes riktigt pigg, vilket inte är normalt när han fått stå och vänta i flera timmar på transporten. Men jag gick in med en bra och säker känsla, men väl inne på banan tappade han lite energi, och jag fick inte honom helt framför skänkeln, ändå kändes våra 65% snåla. Jag vet att jag behöver förbättra skritten, men tycker att jag fick 0,5-1 poäng för lågt på mina byten samt travprogrammet.
Men det är bara att träna vidare, sätta nya mål och för att nå dit med honom har jag tänkt ta upp träningen för Elisabeth Lundholm. Och första träningen för henne är den 21 mars. Det ser jag väldigt mycket fram emot!

Men jag har ju faktiskt hunnit med en tävling till.
Kungsbacka Grand Prix hoppning.
Samma fyra gäng hästar, i samma klass. 120Cm både torsdag och lördag.

För det första, vilka tävlingar! Så hög klass på tävlingsarenan och banan både gällande underlag och byggnation.

Lite kritik kommer jag rikta mot framridningen, där det även skedde flygande besiktning (Världens bästa koncept, mer av det tack i Sverige!) Men tillbaka till kritiken.
Ridhuset är 20x40m, här ska veterinären kunna bedöma hästarna, men HUR ska denne kunna göra sitt jobb när det skrittas hästar i bredd, ryttare som kollar sändningarna i sina telefoner samtidigt som de andra försöker trava och galoppera där inne.
Vid ett tillfälle var vi 15 stycken hästar där inne. Inte okej. Skritta kan man göra ute. Och det hade varit väl värt med ett maxantal här inne också, precis som på framhoppningen.

Tack o lov hade Dino snösulor kvar så jag gick och värmde upp i lilla paddocken som hade 15-20cm snö att värma upp i.

Dino är såklart mitt säkraste kort i den här klassen, under torsdagen var det bedömning A0/A0 som han vann med nästan 3 sekunder. Och på lördagen var den A0 Ackumulator med Joker.
En otroligt rolig tävlingsform där banan för dagen bestod av 10 hinder (ingen kombination). Inte nog med att du ska vara felfri och så snabb som möjligt behöver du för att ta högsta pott poäng hoppa Jokerhindret som idag var ett ca 130-135cm högt räcke med 3 smalare bommar och ingen marklinje.
Du samlar alltså poäng per hinder du hoppar. Hinder nummer 1 är värt ett poäng, hinder 2 två poäng och så vidare.
Skulle du riva ett hinder uteblir det poänget. Och jokern är värd dubbla poäng. Skulle du dock riva jokern får du minus de poängen, i det här fallet 20 poäng.

Koordinat (Dino) Alltid så vändbar! här i sista snäva svängen i lördagens klass.
Foto: Fredrik Jonsving

Banan var enligt mig väldigt maxad och teknisk. Det var i stort sätt relaterade avstånd hela vägen runt. Något som passar mig väldigt bra.
Dino blev trea i Ackumulator-klassen efter att ha hoppat allt felfritt.

De andra hästarna?
Una gick sin tredje 120cm, med ett nedslag i varje klass.

Till den här tävlingen hade jag bytt bett, eller rättare sagt tagit bort bettet.
Så hoppar henne nu på ett ponny-hackamore, vilket hon verkar trivas riktigt bra med. Här får jag mer kontakt med henne och då blir ridningen mellan hinder mycket bättre.
Nollan kommer snart. Det är jag helt övertygad om!

Etincelle T (Una) Foto: Fredrik Jonsving

Jo Mårten har bara startat 120cm en gång tidigare, sommaren 2021 inför Unghäst VM, där fick jag utgå då jag upplevde att betslingen blev för skarp och att jag inte kunde göra ett bra jobb för en så ung häst.
Så, det var ett tag sedan han hoppade en sådan stor bana, och som han gjorde det!

Under torsdagen hoppade han felfritt och bjöd på en otroligt fin känsla.
I lördagens klass rev han tyvärr hinder nummer ett, och efter det nedslaget blev han lite spänd, men hoppade resten felfritt, även jokern.

Casimoro (Mårten) Foto: Fredrik Jonsving

Och så har vi Chicago, som debuterade 120cm.
Hästen som gett många gråa hår, och som retat gallfeber på de flesta.
Men nu börjar saker och ting verkligen falla på plats. Och jag ska ärligt säga att när jag började med honom för 6 månader sedan trodde jag inte att den här debuten skulle ske redan. Det var ett satt mål inför sommaren.

För det första är jag glad att jag hittat ett system som fungerar för honom, något som även det får bli ett eget inlägg.
Men också att vi nu har förtroende för varandra. Det bevisade han verkligen i lördags.
Och som han har börjat hoppa! Från att bara hoppa längdhopp (om och när han väl kunde tänka soig att hoppa) till att nu börja hoppa höga runda fina språng.
Han inledde sin debut med ett nedslag, och i lördags blev det förvisso tre ner, men det har sin anledning, där jag inte klarade ha honom kvar i balans så han blev för snabb på en trång distans. Då rev han det hindret samt det efterföljande. Sedan hoppade han så här:

Chicago E Foto: Fredrik Jonsving